Carrie!
Trots att det var en ganska dålig videokopia skrämde filmen om Carrie slag på mig. Jag tror att jag var 11 eller 12 – och såg den hemma hos en kompis en mörk höstkväll.
Bara filmaffischen gav mig rysningar – en galen flicka med uppspärrade ögon med blod rinnande ner över håret och ansiktet.
Historien handlade om Carrie, en mobbad och osäker flicka med övernaturliga krafter. Hon kunde flytta saker med tanken. Carrie spelades av Sissy Spacek – och jag tyckte att hon var jätteläskig. Samtidigt tyckte man synd om henne eftersom tjejerna i skolan var så taskiga mot henne.
Carrie var blek och smal som en liten fågelunge. Hon hade långt blont hår och hennes otäckt ljusblå ögon var nästan alltid uppspärrade. Jag tyckte hon såg ut som en vålnad. Carrie hade en galen skrämmande mamma som var besatt av Gud och Jesus – hon tyckte att Carrie syndade och ville straffa henne när Carrie bara ville gå på skoldans.
Carrie var det första roman som släpptes av den berömde skräckförfattaren Stephen King – men jag såg filmen innan jag läste boken. Och det är bilderna från filmen jag minns bäst. Mobbningen i omklädningsrummet, mammans hysteriska skrik, Carries stirrande blick när klasskamraterna tömt en hink grisblod över henne – och alla elever som brinner inne under skolfesten … Bilder som fortfarande kan dyka upp i mina mardrömmar.
Kanske var det extra otäckt för att filmen utspelade sig på en skola. Det var lätt att känna igen sig bland tjejgäng, skolfester och olycklig kärlek. Och Carrie som bara ville passa in – men som var både annorlunda och skrämmande.
Och slutscenen. Jag glömmer den aldrig. Det var ett av de läskigaste slut jag någonsin sett på film. Jag och mina kompisar pratade om scenen i flera veckor efteråt. Den där handen – handen som kom upp ur graven på kyrkogården … Hu. Den drömde jag om länge.
Nu har man gjort en ny version av Carrie. Jag vet att den aldrig kan skrämma mig lika mycket som den gamla filmen – men reklamen för den är i alla fall väldigt rolig. /Lena Ollmark
